Bilder
Vid Vrångstad i Tanums kommun kan du uppleva landskapets förändringar och spår efter 5000 år av mänskliga aktiviteter.
Gravhögarna vid sjön
Knappt 100 meter norr om parkeringsplatsen ligger runda kullar som är gravhögar på ett järnåldersgravfält. Idag ligger gravarna invid åkermark men under järnåldern var åkern en sjö. Järnåldersgravfälten låg ofta vid den tidens vägar och vattenleder. Vattenvägen från havet gick via Bottnafjorden, genom ett smalt pass till sjön. Vid passet låg gravfältet väl synligt. Järnålderns gravar var inte bara vilorum för de döda, de fungerade också som viktiga symboler i landskapet Kanske berättade gravfältet om rikedom och landägande för dem som passerade förbi.
Under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal förändrades landskapet kring gravfältet. Det fanns behov av ny odlingsmark så kanaler grävdes för att leda om sjöns vatten. När de grävde i marken fann de flera lerkrukor med brända benbitar. Det var urnor från järnålderns begravningar. En kittel av täljsten hittades också. Täljstenskittlar var vanliga att laga mat i under vikingatiden, men den här var fylld med brända ben och hade använts som gravurna. År 1935 hittades en guldring som är betydligt äldre än täljstenskitteln, förmodligen från århundradena efter Kristi födelse. Fynden tyder på att människor begravts här under en väldigt lång period, kanske så länge som tusen år.
Vrångstads domarringar
Öster om åsen ligger två domarringar intill varandra. Den större består av tolv stenar och den mindre av åtta, men det är svårt att avgöra om detta är det ursprungliga antalet. Av en tredje domarring återstår idag bara tre stenar. Domarringarna är inte utgrävda av arkeologer, så därför kan de inte dateras exakt, men troligen anlades de under århundradena efter Kristi födelse. De dödas brända ben lades i en urna tillsammans med gravgåvor, exempelvis glaspärlor, en kam av ben eller ett dräktspänne.
Domarringar har fått sitt namn på grund av att man i äldre folktro tänkte sig att de användes som tingsplatser under forntiden. Då föreställde man sig att det stod en domare vid varje sten när ett tvistemål skulle avgöras. Eftersom domarringar oftast har ett ojämnt antal stenar kunde resultatet vid omröstningar inte bli oavgjort. Om domarringarna verkligen användes som tingsplatser vet vi inte, men vi vet att de i första hand anlades som gravar.
Dösen – en grav från stenåldern
Men även långt innan järnålderns människor lät sina döda vila på gravfältet vid Vrångstad användes området för begravningar. Några hundra meter söder om domarringarna ligger det en dös, en grav från yngre stenåldern. Graven består av en kammare av fem stenhällar med ett stort takblock ovanpå. Kammaren ligger i en hög av jord, som omges av en ring med nio resta stenar.
Dösar kallas också för stenkammargravar och de är de äldsta gravmonument som finns bevarade i Bohuslän. När dösen vid Vrångstad byggdes för omkring 5000 år sedan, låg havsvattennivån omkring 25 meter över dagens. Dalgången i söder var en grund havsvik och närområdet var en skyddad innerskärgård. De som byggde dösen var troligen bofasta. Trots närheten till havet livnärde de sig på främst jordbruk och boskapsskötsel.
Hällristningar från bronsåldern
Öster om landsvägen vid Vrångstad gravfält ligger en berghäll med hällristningar: Ett skepp, en fyrhjulig vagn och ett tiotal skålgropar. Skeppet är 1,65 meter långt och är avbildat från sidan. Långt ifrån alla hällristningar går att datera, men skeppsbilder kan oftast tidsbestämmas genom jämförelser med skeppsavbildningar på daterade bronsföremål. Skeppet på hällen kan på så sätt dateras till bronsålderns mitt, ungefär år 1000 före Kristus. Bronsålderns båtar var kanotliknande farkoster som kunde användas såväl för fiske som för handelsresor.
Kanaler och kvarnar
Vid Vrångstad finns också spår i landskapet av människors arbete under senare tid. Från den tidigare sjön leder ett vattendrag ner mot havet. Kraften från det vattnet drev sex kvarnar. Under 1800- och 1900-talet dämdes sjön upp för att få tillgång till mer odlingsmark och då upphörde förutsättningarna för vattenkvarnarna. Fortfarande går det att hitta grunder efter flera av kvarnarna utefter vattendraget.
Till en början leddes vattnet från sjön genom diken. Med tiden så växte dikena igen och något mer hållbart behövde byggas. Lösningen blev en 230 meter lång och 1,60 meter djup kanal i sten. Kanalen började byggas år 1935 och tog två år att bli färdig med dubbla murar och stensatt botten. Stenen hämtades med häst och vagn från ett stenbrott i närheten och arbetskraften hämtades från en stor grupp arbetslösa. Fyra man arbetade i stenbrottet och fyra man grävde och stensatte kanalen. De fick 50 öre i timmen för sitt arbete
Källa: Bohusläns Museum https://www.bohuslansmuseum.se/kunskapsbanken_bohuslans_historia/vrangstad-kulturmiljo/