Vid Stångehuvud – naturreservat sedan 1982 – har bohusgraniten sin sydligaste landfasta utlöpare. Graniten som bildades för cirka 920 miljoner år sedan var eftertraktad bland stenbrytningsföretag under andra halvan av 1800-talet. I närmare 50 års tid bröts granit i delar av Stångehuvudområdet.
Calla Curman (1850–1935), gift med Carl Curman (1833–1913), badläkare, professor och grundare av Lysekil som badort, var en av dem som med oro såg hur Stångehuvud naggades i kanten alltmer. Under åren 1916–1920 köpte Calla Curman in stora delar av de kvarvarande partierna av det vackra granitlandskapet. På så sätt räddade hon detta åt eftervärlden, undan från den alltmer utbredda stenbrytningen.
Tack vare Calla Curman kan vi i dag ströva över orörda granitklippor, formade endast av naturens egna krafter. Stångehuvud räddades av Calla Curman från stenbrytning. I hennes gåvobrev framgår det att området ska ”förvaltas och för all framtid såsom ett naturminnesmärke bevaras”.
Den 22 mars år 1983 förklarades området som naturreservat.
Fyrhuset byggdes år 1890 och drevs under de första årtiondena med fotogen. Det sägs att yngre lysekilspojkar fick hjälpa fyrvaktaren att bära fotogendunkar över bergen ut till fyren. 1917 bytte man ut fotogendriften till gas. I dag är fyrhuset ur bruk och är ett av Lysekils mest fotograferade landmärken.
Stångehuvuds röda, runda berghällar, som har rikligt med isräfflor, är nu en välkänd plats med speciellt ljus och fantastisk havsutsikt från de röda granitklipporna som får sällskap av ett vitt litet fyrhus.