Stenhuggerimuseet i Bohusläns ändamål är att främja och utveckla bevarandet och gestaltandet av stenhuggarperidodens framväxt och kulturarv. I denna uppgift ingår att verka för en helhetssyn där arbetsliv, teknik, produktionsprocesser, sociala förhållanden, folkbildning, kultur, fackligt och politiskt arbete tydliggörs. I centrum står arbetsplatser och andra historiska miljöer med anknytning till stenhuggningsarbetet i Bohuslän.
Granit förekommer i Bohuslän från Gullmarn och ända upp till Idefjorden. Den bildades för 900 miljoner år sedan. Mineralkornen är orienterade så att graniten går att klyva i tre riktningar, nästan vinkelrätt mot varandra. Den grå och röda bohusgraniten är av högsta kvalitet med stor form‐ och klyvbarhet, och läget vid kusten erbjöd naturliga hamnar och därmed goda fraktmöjligheter nära stenbrotten.
I de omgivande bergen fanns stenbrott, och blocken drogs med häst och vagn ner till lastageplatserna och fraktades sedan ut över världen till bl.a. Holland, Tyskland och Sydamerika.
Stenålderns hällkistor, bronsålderns hällristningar och vikingatidens runstenar berättar om livet i forna tider, stenarbeten från vår tid i många olika former och bearbetningar vittnar om stenarbetarnas yrkesskicklighet.
I Bohuslän fanns mycket gynnsamma förutsättningar för stenbrytning vilket innebar att stennäringen utvecklades tidigt. Den grå och röda bohusgraniten är av högsta kvalitet med stor form‐ och klyvbarhet, och läget vid kusten erbjöd naturliga hamnar och därmed goda fraktmöjligheter nära stenbrotten.
Granit kan användas för många ändamål. Mest känd är den som ett nästan outslitligt material för gator och torg. Den används även som kantsten vid trottoarer. Som byggnadssten finns den på många av våra vackraste hus inom och utanför landets gränser.
Stenindustrin tog fart i Bohuslän på 1800‐talets mitt. Bohus‐Malmön var länge centrum för verksamheten. Ulebergshamn som bebyggdes i slutet av 1800‐talet är ett typiskt stenhuggarsamhälle med små egenhändigt byggda hus och odlingsbara trädgårdar till skillnad mot fiskesamhällen med stora hus och oftast helt utan trädgårdar.
Från början bröt man i småbrott runt om i bergen med enkla handverktyg. På 1900‐talet förändrades arbetet genom införande av tryckluften.
Arbetet som stenhuggare var tungt, farligt och betalningen var minimal. Man arbetade på ackord och en skicklig stenhuggare kunde försörja sig och sin familj, medan en mindre skicklig fick det mycket svårt att försörja sig. Till en början stod man ute i regn och kyla, ibland med ett enkelt vindskydd. Senare fick en hel del arbetare möjlighet att arbeta inomhus, och då uppträdde problemet med stendammlunga i stället. Missbruk av sprit och pokerspel bland stenhuggarna gjorde att familjen ofta fick leva under mycket svåra förhållanden. Den första nedgången kom vid första världskriget, en ny vid andra och slutligen gjorde asfalteringen av gator och vägar stenarbetarna överflödiga.