Stenhuggarstaden vid Idefjorden är belägen på gårdarna Kroken och Björneröds grund. Platsen hade en historia före stenindustrins tid. Platsen var särskilt viktig under kampen mot Norge under Karl XII:s tid. Här anlades 1718 ett skansverk kallat Clausenborg efter befälhavaren överste Clausen. Skansen skulle skydda den svenska flottan i Idefjorden. Skansen byggdes med stormpålar och dubbla palissader med fyra baracker, där den ena skulle tjäna som magasinrum för vapen och förråd.
Industrialismens segertåg över Europa i mitten av 1800-talet krävde sten. De snabbt expanderande städerna kom att sluka enorma mängder granit för husbyggen, till gatubeläggning och hamnanläggningar. Man etablerade brytningen till platser där tillgången på granit sammanföll med närheten till goda utskeppningshamnar. Det viktiga var stenens kvalitet – och den var i högsta klass i norra Bohuslän. På 1870-talet inleddes stenhuggarepoken i Krokstrand. Först i blygsam skala men då den norska firman N.S. Beer övertog merparten av driften sköt verksamheten fart. Den tidigare glesbygden befolkades. Dalgången fylldes av ljudet från putshammare och kilborr, pikmejslar och brännare när fjället klövs och släpades ner till hamnen på skramlande vagnar.
I september 1902 invigdes Krokstrand folkets hus, det första i Bohuslän. ”De organiserade arbetarnas storverk”, löd rubriken i lokaltidningen. Under ett par decennier hade samhället vuxit från en handfull invånare till knappt tolvhundra – fler människor i Krokstrand än i Strömstad. Stenindustrin blomstrade, tillika trångboddhet och tbc. Barnkullarna var stora och nöden aldrig långt borta. Stenarbetarna organiserade sig tidigt Redan 1897 bildades Svenska Stenindustriarbetarförbundet. Det var den nya tiden som bröt in. Stenindustrins verkliga blomstringstid varade fram till första världskrigets utbrott. Då hade Krokstrand fler invånare än Strömstad! Efter kriget återupptogs brytningen med ny energi, för att tio år senare följa med i världsekonomins ras. Nya material såsom betong, makadam och asfalt hade också tagit upp konkurrensen med graniten. Efter andra världskriget sjönk produktionen stadigt. Vid mitten av 60-talet fanns ca 4 000 organiserade stenarbetare i Sverige, jämfört med det tredubbla trettio år tidigare. Under en sista flämtande uppgång under 60-talet fick man locka portugisiska stenhuggare till samhället när arbetskraft saknades. 1977 sattes punkt för stenbrytning i större skala.
Det unika med Krokstrand är att så mycket finns bevarat. De stora stenbrotten talar sitt eget språk. Arbetarbostäderna där familjerna i trångboddhet levde och verkade finns kvar. Frikyrkor och skolor har byggts om till bostadshus. Under 1970- och 1980-talen kom en inflyttningsvåg från storstäderna. Gröna vågen lockade! Bostadshusen tenderar att i allt högre grad bli sommarstugor, oftast med grannlandets flagga på stången.
Under 2009 öppnades ett nytt besöksmål i Krokstrand. Magnusgårdens stenbrott ligger i korsningen mitt emellan Konsum och ”Telegrafen”. Det gamla kantstensbrottet ger en utmärkt möjlighet till att förmedla kunskapen om att förädla granit. Här får man en inblick i ett brotts geologi, om bergets sprickor och spaltning, om att ta ut block, svartkrut samt kilning av blocken med rundkil och bleck. Det sitter även informationsskyltar i brottet.
Idefjordsvallen, en av Sveriges vackrast belägna idrottsplatser, med läktare av granit och vidunderlig utsikt över fjorden – byggd av stenhuggaren själv. I Folkets hus finns en sommarrestaurang. Ovanför badplatsen finns en intakt bunker bevarad från andra världskriget. Vackra promenadstigar. Vandra till toppen av Björnerödspiggen, Bohusläns högsta berg. Dansa tango i Krokstrand (info-tango-1 ) ty det sägs att dansen kom till Sverige med sjömän som gått med sten till Buenos Aires.